Birgitta Holm föreläste om
”Minnets stad. James Joyce Ulysses”
Birgitta Holm gav en lysande livlig föreläsning om minnet hos James Joyce. Joycesällskapet hade kallat till ett samtal om minnet i Sällskapet De Nios lokaler i Stockholm. Utgångspunkten var Holm, Birgitta (2023), Mnemosyne: nio essäer om skapande. Malmö: Ellerströms. Mnemosyne var minnets gudinna och dessutom moder till de nio muserna. I boken har också Birgitta Holm nio essäer. Hon har däremot inte följt den indelning de nio muserna hade. Avsnittet om Joyce kallas Minnets stad. Hon påminner oss om scenen ur Ulysses där de två Dublinfruarna klättrar ända upp på Nelsonpelaren för att sedan spotta ut tjugofyra plommonkärnor ner på gatan. Antalet var ingen tillfällighet, en kärna för varje sång i Odysseen. Joyces teknik för att beskriva livet i Dublin liknar den minnesteknik som har använts i flera tusen år. Man föreställer sig en promenad, och sedan fäster man det som ska kommas ihåg vid olika ting man passerar. Birgitta Holm hittar samma mönster av ”minnesteater” hos Sara Lidman när hon i Regnspiran beskriver flickan Lindas ansträngningar att lära in en ny psalmvers. Linda vandrar runt i köket och fäster de nya versraderna vid föremål i köket hon passerar. På det viset menar Birgitta att Joyce använder Dublin som en ”minnesteater”.
Joyces och modernismens förhållande till traditionen diskuterades med hur T.S. Eliot, Samuel Beckett, Marcel Proust och Gertrude Stein förhåller sig till traditionen samtidigt som de med Ezra Pounds ord ville ”make it new”. En punkt som Birgitta stannar upp vid är en jämförelse mellan Prousts ofrivilliga minnen och Joyces epifanier. Är de samma sak? Nej, svarar Birgitta. Det ofrivilliga minnet pekar bakåt, det är det nästan glömda förflutna som rullas upp. Men epifanin, och här anknyter hon till den ursprungliga uppenbarelsen hos de vise männen på trettondagen då de såg det lilla barnet som bärare av fremtidens tro, epifanin pekar framåt och uppåt till det andliga. Medan exemplet med när Stephen Dedalus får syn på en flicka som vadar i strandkanten i slutet av Porträtt av konstnären som ung man blir till det nästan motsatta. Det är här Stephen bestämmer sig för sitt framtida liv. Stephens bana som präst blir definitivt slut. Konstnären som ser det jordnära livet i flickan går en helt annan väg. Epifanin ser framåt. Som tur är finns Birgittas bok Mnemosyne att tillgå för att komma djupare in i hennes tankevärld.
Magnus Ringborg skrev och Bertil Wergelius redigerade.