11 juni – Gorgonzola och Dubliners
Dedalus Airways höll respektavstånd till solen, och vi kunde därför landa lyckligt på Dublin Airport strax före lunch. Britta och Maria Olinder från Göteborg och Magnus Ringborg från Stockholm checkade in på studentbostäder i The Liberties i närheten av St Patricks Cathedral. Stockholmarna Gudrun Brattström, Arne Hultcrantz och Christina Hellman tog in på anrika Trinity College, i hjärtlandet av många Joycebegivenheter. Vi strålade samman på eftermiddagen på Davy Byrnes på Duke Street. Endast Magnus beställde den klassiska gorgonzolan på rågbröd med ett glas Bourgogne, men alla var nöjda med menyn.
Ett signerat exemplar av förstaupplagan av Ulysses, säkrat bakom en bastant glasskiva, tilldrog sig vår uppmärksamhet. Planeringen för resan byggde på kollektiva förslag men individuella val, så deltagarna hade knåpat ihop sin egen händelsemeny.
Stephen´s Green, den stora parken i närheten av Trinity är fylld av minnen från irländarnas uppror. Den unge Robert Emmet står staty, han avrättades 1803 efter ett upprorsförsök mot engelsmännen. Där finns också skyltar som påminner om Påskupproret 1916, en frontlinje gick just vid Stephens green.
En staty av helt annan karaktär står på den lilla Harry Street, nämligen hårdrocksbasisten Phil Lynott från bandet Thin Lizzy. Dublin är en musikstad, det blir man påmind om genom de talrika gatumusikanterna längs shoppinggatan Grafton Street. Där ser man också Molly Malone i brons, och lyssnar man noga kan man höra henne ropa ut sina musslor till försäljning.
Porträttskulpturer finns det gott om, utanför Trinity poserar Edmund Burke och Oliver Goldsmith. Inne på gården står en fin brons av Henry Moore. Den är modellerad från ett av innerörats hörselben. Modellen finns i full skala på Skissernas museum i Lund.
På kvällen var det dags för en konsert på James Joyce Centre, som ligger på norrsidan Liffey. På vägen dit på O´Connel Street kan man slinka in på General Post Office, ett imponerande byggnadsminne med vackra mässingsgaller, mahognypaneler och röd marmor. På Joyce Centre är det förstås full aktivitet, det är ju Bloomsweek. Leopold själv möter vi där med kubb och hängmustach. En stor affisch med ett Joycporträtt har parollen TODAY WE ARE ALL DUBLINERS! – en genial paroll! Många i vimlet har Edwardian Clothes och jag hittar två porträttlika ”James Joyce impersonators”. Centret har flera utställningar, en fransk bildkonstnär visar scener ur Ulysses i ett kraftfullt modernt bildspråk.
Så är det alltså dags för konserten. Bandet Hibsen har skrivit femton låtar till novellsamlingen Dubliners, en till varje berättelse. Det är inte helt lätt att föla med , men några av sångerna grep tag i mig ordentligt. Den första var AN ENCOUNTER, berättelsen där två skolpojkar skolkar och ger sig iväg, ”they broke all the rules” och berättelsen slutar med ett möte med en äldre man man som utsätter dem för en chockerande sexuell upplevelse. Den andra var EVELINE, drömmen om att resa bort med båt och skapa sig ett nytt liv i Argentina. Som ofta hos Joyce så slutar det i besvikelse. THE BOARDING HOUSE är en komplicerad soppa av flört och frieri som affärsuppgörelse som regisseras av ”The Madam”. Dottern Polly hamnar i en kniptång däremellan och refrängen som återkommer är ”What am I to do, what am I to do, what am I to do with all?” Slutligen A MOTHER, den hjärtskärande berättelsen om Kathleen som ska ackompanjera på piano på en konsert. Hennes resoluta mamma kräver full betalning och sätter dottern i en omöjlig gisslanposition. Hibsen med klaver, gitarr, trummor och vokalist lyckas gestalta Joyces Dublin, ett skruvstäd av moraliserande hyckleri som han bara måste fly ifrån.
Vad händer sedan? Inte Nighttown, men väl Temple Bar District. Det ligger behändigt på vägen ner till The Liberties, så en och annan Jameson slinker ner till ackompanjemang av irländsk folkmusik som dånar på barerna.
12 juni – Två promenader och en pjäs om Nåd.
JamesJoycepromenaden leds av den Bloomkopia vi träffat dagen innan. Han är skådespelare och han blåser liv i gatulandskapet. Porten till Eccles Street 7 finns bevarad på James Joyce center. Vi går till Belvedere college, där James gick i skola. Guiden låter någon av oss turister läsa ett kort stycke ur Ulysses som passar till den plats vi stannat upp på. Vi går till lokalen där Michael Cusack, grundaren till Gaeliska idrottssällskapet, höll till. Han dyker upp som The Citizen i Ulysses. En skylt påminner oss om det exakta stället där Leopold Bloom i Ulysses känner efter om han har kvar nyckeln hem till lägenheten kvar i bakfickan. Buck Mulligans bostad passeras (Oliver St John Gogarty) och Joyceskulpturen på O´Connel street.
Sedan blir det raska steg ner till Grafton Street och till Bewley´s Oriental Cafe. Det är ett imponerande etablissemang i fyra våningar, som också innehåller en teater. Där visas GRACE, den näst sista novellen ur Dubliners. Tom Kiernan, redlöst berusad, har fallit handlöst och skadat sig. Han förs hem av vänner till fru och barn. Vännerna lovar där att de ska göra Kiernan till en bättre människa. Sedan följer en lång diskussion om hur denna religiösa nystart ska gå till. Kiernan är skeptisk till den katolska tron men vännerna försöker övertala honom. Moralisk skuld blandas med ekonomisk skuld och den religiösa diskussionen blir allt mer lik ett gräl om en fotbollsmatch. Den före detta boxningsmästaren Terry O´Neill gör en suverän föreställning där han spelar alla rollerna själv.
På kvällen blir det LITERARY PUB CRAWL. Vi startar på Duke Street. Våra två guider öppnar med Vladimir och Estragons dialog ur Waiting for Godot. Sedan varvas de litterära episoderna med ”some quality drinking time”. Vi får höra om Oscar Wildes föreläsningsturne bland gruvarbetare i Colorado, Om Sally Rooney och Brendan Behan, om hur tiggare på Dublins gator skiljer mellan katoliker och protestanter och så naturligtvis om James Joyce.
13 juni – En kaotisk ateljé, Blooms fotspår och en arg Lucia
Förmiddagen ägnas åt Hugh Lane Gallery. på nordsidan av Liffey. Det är nästan tomt, man renoverar de flesta lokalerna, men det innehåller några pärlor. Sex stora målningar av Francis Bacon och så hans ateljé! Kaos är bara förnamnet här. Hans arvingar har donerat ateljén till galleriet och man har lyckats rekonstruera röran. Man får kika in genom glasväggar. Hur han lyckades koncipiera sina förvrängda men också starkt disciplinerade tavlor i denna miljö är ett mirakel. En snöstorm av Courbet och en Rodin fångar också mitt öga.
Sedan är det dags för promenad! Josh Newman från Joyce Centre guidar oss på Leoplod Blooms promenad från Freeman Journals redaktion till Davy Byrnes café. Det är episoden Laestrogonians vi följer, kapitlet där det käkas, smackas, rapas, gurglas. Vår vandringsväg motsvaras av hela matsmältningskanalen, från munnen ända ner till, ja, det får ni tänka er, men sista stopp är vid parlamentet. Vägen är snitslad med bronsplattor i trottoaren som utmärker små händelser i Ulysses. Newmans initierade guidning får oss att förstå hur noggrann Joyce var när han följde sitt schema. Själva texten är peristaltisk, precis som rörelserna i matsmältningskanalen.
SOLE FLOWER, SPIDERED SOUL heter en ny pjäs som spelas på The New Theater i Temple Bar District. Teatern ligger som en del av en radikal bokhandel som ägs av det irländska kommunistpartiet. En clown har väckt James Joyce och dottern Lucia till liv och pjäsen gestaltar en uppgörelse mellan dottern och fadern. Familjen Joyce umgicks i radikala konstnärskretsar i tjugotalets Paris och Lucia blev en del av den rörelsen som modernistisk dansare. Var faderns alltför stora engagemang i sitt eget konstnärsskap en del av bakgrunden till den psykossjukdom som stäckte hennes karriär? Det är den frågan som pjäsen snurrar kring.
Det blir lite avhugget och vi får inte veta så mycket om Lucias eget konstnärsskap. Men i Joyce Tower ser vi ett bokomslag hon gjort till en del av Finnegan som Joyce gav ut.
Och sedan lite musik och Jameson i bardistriktet.
14 juni – Howth Head, en konsert i Martellotornet och – hundkapplöpningar!
Hela sällskapet far iväg med Darttåget till Howth Head, detta tjocka huvud på en smal hals som vilar i Irländska sjön norr om Liffeys mynning. Platsen spelar stor roll i Finnegans Wake, förekommer i novellen Eveline i Dubliners, men nu i Bloomsweek tänker vi oss framförallt på att där friade Leopold till Molly och det minns hon i sin avslutande monolog Penelope. ”…the sun shines for you he said the day we were lying among the rhododendrons on Howth head in the grey tweed suit and his straw hat the day I got him to propose to me yes . . .” Knappt hunna upp till huvudets topp överraskas vi av ett kraftigt skyfall. Vi såg aldrig några rododendron, eller kanske hade de blommat över. Vi störtar tillbaka. Vi hann liksom inte riktigt leva oss in i den romantiska stämningen. Men vi har ändå varit där. ”Been there – done that!” som amerikanerna säger. Regnmolnet drar förbi.
Tåget fortsätter ner längs den södra Dublinbukten och stannar vid Sandycove. Därifrån bara femton minuters promenad till Martellotornet, platsen för öppningsscenen i Ulysses. På promenaden ser jag fem sälar som sticker upp huvudena över de för tillfället solglittrande vågorna. Det är en särskild känsla att gå uppför den trånga stentrappan upp till kanonplattformen. “Stately, plump Buck Mulligan came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed.” Connor Fennel tar emot i receptionen, en jovialisk gentleman som skrivit JOYCE IN PARIS – A LITTLE CIRCLE OF KINDRED MINDS. Pantermonstret vakar vid den öppna spisen, frukostbordet står uppdukat för Mulligan, Dedalus och Haines. Det ska bli konsert till minne av John McCormacks 140:e födelsedag. JMC var en världsberömd tenor och James Joyces sånglärare. En stilig tenor, jag missade namnet, i elegant kostym och karminröd stetsonhatt sjunger Loves old sweet song och The lass of Auhngrim. Efteråt bjuds alla i den lilla åhörarskaran på chokladtårta!
Christina har passat på att titta in hos Sweny´s Chemists. Det är ett litet Joycecentrum där man bland annat har Ulyssesuppläsningar. “Mr. Bloom raised a cake to his nostrils. Sweet lemony wax. – I’ll take this one, he said.” Christina köper ett litet lager tvålar. Bra att ha!
Vägen till Shelbourne Stadium var krokig och Gudrun kom bort på vägen. Jag lyckades ta mig dit genom att följa hundägarna, iklädda tweedkepsar och oljerockar, bogserande sina nervösa munkorgsklädda dyrbarheter till tävlingsovalen. Irland har världens största uppfödning av greyhounds, där blomstrar fortfarande Dog Races, medan sporten dör bort i andra delar av världen. Bara geparden överträffar vinthunden i snabbhet, 72 km per timme är ingen omöjlighet. Hur ska man nu begripa programmets sifferinformation för att göra en klok satsning? Det finns komplicerade kombinationsspel på de startande sex hundarna i varje lopp, men jag håller mig till vinnarspel. Jag går på namn. Finns Sceptre eller Throwaway bland de startande? Nej. Jag tycker Crokers Croquet låter bra, men Cheque for Cash vinner till fem gånger pengarna. Det hör man ju att det är en vinnare! Eurona flyter iväg tills jag hittar Miss Mini Holly i lopp nummer fem och hon betalar tillbaka mina ackumulerade förluster. Tackar!
Kvällens runda i Temple Bar överger Magnus Ringborg Jameson till förmån för Mr Powers och Mr Bushmill.
15 juni – National Gallery och Oscar Wilde.
National Gallery ligger i distriktet kring Trinity och Grafton Street. Det är storslaget, vackert och gratis. Höjdpunkten är två målningar av Vermeer, en i museets ägo och en inlånad från Ricks i New York. Men jag stegar snabbt fram till William John Leechs målning The Sunshade som jag har utnämnt till Irlands Mona Lisa. Roligaste målningen heter La Peinture Realiste av Thomas Couture. Den driver med de realistiska målarna i Courbets efterföljd och visar en konstnär som vilar ändan på ett klassiskt marmorhuvud och i stället målar av ett grishuvud.
Vid Merrion Square ligger den bostad som Oscar Wilde växte upp i. ”Are you Swedish? undrar kassören och upplyser mig om att Oscars far var riddare av Nordstjärneorden. Jag undrar varför och får veta att William Wilde hade opererat Oscar II:s öron och belönades därför. Jag slås genast av skillnaden i uppväxtvillkor mellan James Joyce och Oscar Wilde. Bostaden är en lägenhet i fyra våningar på Dublins bästa tomt. Från sitt sovrum kunde Oscar se ut över Merrion Park där nu en vacker stenskulptur av författaren vilar i hörnet.
Jag hinner smita in på Sweny´s och se Lincolns Inn innan det är dags att äntra flygbussen.Den läsare som orkat ända hit inser att det var intensiva dagar i vackert Dublin där det alltid finns en pub att rädda sig in på när regnet kommer. Perfekt uppladdning för Bloomsday i Stockholm på söndagen.
